22 april 2012

Ett socialt experiment.


 Långtidsamning är inte direkt på tapeten nuförtiden. Jag vet inte om den någonsin har varit det i västvärlden under modern tid. Vad långtidsamning är finns det ingen som egentligen vet. Förmodligen innebär det att man ammar längre tid än förväntat. Så bland gemene man är långtidsamning när man ammar längre än 9-12 månader medan det hos Amningshjälpens medlemmar förmodligen är när man ammar längre än 2-4 år.
Jag ammar min tvååring. Så jag är sådär lagomt mittemellan. Går jag på BVC har jag ammat länge och går jag på Amningshjälpens Riksträff är jag i mitten av min amning.

Min fördom om långtidsamning var att det skulle gå på räls och rutin efter nio månaders ålder. Att man inte skulle behöva tänka på det, aldrig bli något strul och bara fungera.

Sen damp verkligheten ner och jag fick två djupa sår, ett på varje bröstvårta. Den som har haft sår på bröstvårtan vet hur vansinnigt ont de kan göra. Man kan inte ha BH på sig, man kan inte ha tröja på sig och framförallt kan man inte amma en sprudlande glad tvååring som ska ruska på huvudet samtidigt som han ammar.
Så det blev till att göra något jag inte hade tänkt göra på ännu ett år. Ljuga för barnet, hålla armarna i kors över min torso och säga ”NEJ! Tuttarna är sönder, funkar inte!” Nattamningen begränsades till en amning per tutte och dagamningen till morgon och kväll. Sakta men säkert och efter viss bakteriedödande behandling började såren läka.
Sår som ammas på läker inte så fort som man hoppas på att de ska göra så det blev till att ta till nästa knep ur kortleken. ”GAPA STORT!” var nu vad vi initierade varje amning med. Och döm om min förvåning när det var just vad denna, ännu icke talandes och mycket självcentrerade, tvååring gjorde. Med ett lyckligt leende och rejält gap tog han tag. Och efter att ha sett ett plåster på ena bröstvårtan kunde han även förstå orden ”sönder” och "vänta". 

Det är nu jag ska erkänna något jag aldrig trodde att jag skulle erkänna; Det kan vara så att min man har rätt om amning!
Denna erfarenhet har nämligen fått mig att reflektera. Om amning av små bebisar kan underlätta anknytningen mellan mor och barn så kanske amning av små barn kan underlätta socialiseringen. Alltså lärandet om hur man beter sig mot varandra. För någonstans möttes vi på mitten. Barnet drog ner på amningen för sin mammas skull och jag lät mitt barn amma ibland för hans skull. Ett samspel, om än på enkel nivå, otroligt fascinerande och intensivt.
Och det är här mitt erkännande av min man kommer in. Han har nämligen varit inne på något liknande, nämligen att det ”blir folk” av barn som ammar. Nu ska jag inte citera min man ordagrant för det passar sig inte i denna blogg men någonstans kan man skönja ett mönster i hans påstående att barn som ammar lär sig samspel med sina medmänniskor. Och det var just den upplevelsen jag fick i hela denna historia om såriga bröstvårtor.


På ett styrelsemöte igår träffade jag en blivande förskolelärare. Som sitt examensarbete vill hon studera ammande mammors upplevda bemötande i förskolevärlden. Nog så viktigt men jag undrar vad som skulle hända om man tittade närmare på ammade barns beteenden i förskolevärlden. Kan det vara så att en samspelande amning faktiskt kan vara en genväg för en social utveckling hos ett barn?
Man hör ganska ofta om små barn som bits, knuffas, drar i håret. Och förskolelärarna står ganska handfallna för hur hanterar man en liten 1åring som beter sig illa? Ett så litet barn förstår inte bestraffning och inte heller tillsägelse. I stunden kanske men inte tre sekunder senare och att bestraffa eller skrämmas kommer bara ge barnet en otäck upplevelse. Så man gör bäst i att passa, hindra och lyfta bort. Det är i alla fall min erfarenhet efter två perioder med två ettåringar i huset.

Jag vill med dessa funderingar på intet sätt påstå att amningen skulle vara nödvändig för en sund social utveckling hos ett litet barn. Däremot skulle jag vilja kasta in påståendet att ett amningssamspel kan vara en genväg för den som hellre vill mysa i soffan än agera pedagogiskt när tröttheten efter dagens slit pockar på.
Vilken förälder har inte hanterat det gnälliga barnet? Den hopplösa, utröttande 2-3åringen som trotsar, beter sig och gör allt annat än man säger.
Jag undrar vad som skulle hända i föräldravärlden om amningen fick ta de tre år som den får i många andra kulturer, både nuvarande och historiska. Hur skulle det vara att kunna stoppa in den ultimata proppen i en skrikande treåring? Hänga ungen vid tutten i en sjal och få köttbullarna stekta istället för att stå vid frysen och argumentera sig blå om hur glass före maten inte kommer att hända.

Jag bara undrar –vet du?

13 kommentarer:

  1. Nej jag vet inte. Men dina tankar är spännande. Mina barn brukar bli osams om mig och brösten. Ibland hör jag dem säga till varandra "Ta inte all mjölk, nu är det min tur" eller "jag ska ha den tutten" "jag ska ligga närmast". Ja de kan till och med bli osams om mitt hår, vem som får hålla i och snurra mest av håret.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken intressant kommentar! Jag antar att jag är lite amningsnördig som tycker det :) men att studera syskonamningen vore också en intressant vinkel. Kanske man får be dig om ett gästinlägg någon gång?

      Radera
  2. Fick sår på ena bröstet när sonen var omkring 2 år, han slarvade med taget.
    Amningen har underlättat mitt föräldraskap jättemycket. När sonen var under 3 år kunde amningen lösa upp många knutar. Amningen hindrade dock inte att sonen bet andra barn ofta på förskolan. Ibland bet han helt oprovocerat och bet ibland andra barn när de höll fast honom.
    Min son är nu 8,5 år och ammas inte längre. Han gillar inte sötsaker, så det blir aldrig något tjat om glass, godis eller kakor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant! Just tre år ska ju vara den värsta under småbarnsåren. Jag får hoppas att amningen kan hjälpa oss också då när vi når dit! Tack för det informativa svaret!

      Radera
  3. Å, vilket gott inlägg att läsa! Efter att ha haft en tvååring i huset som inte ammats efter 1årsdagen längtar jag nu efter att få en ettåring i huset som ammas för fullt och kommer så få göra länge länge till. Hur många gånger har jag önskat att vi haft kvar amningen när 2½åringen "låser fast" överallt och inte går att kommunicera med, hur mycket mindre frustrerad och förbannad hade hen inte kunnat vara, om amningen fått vara?
    Tack för en fin blogg, jag läser och funderar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, vilken fin kommentar! Jag blir alldeles varm i hjärtat och önskar dig lycka till med amningen! Tack kära Anonym!

      Radera
  4. Vilket härligt inlägg! Jag har också haft sår på ena bröstet, men där kom det sig av att Arvid gnisslar tänder när han sover och jag en gång lät honom amma medan han sov. Det gör jag inte om! Han tog i och bet med kraft och försökt bita ihop käkarna med bröstvårtan i mellan. Ajajajajaj. Och inte vaknade han och kunde släppa även om jag skrek till. Jag fick lirka in ett par fingrar och BÄNDA upp hans gap. Då blev det bara ena tutten ett tag.

    Det är ju väldigt svårt att förstå andra människors behov när man är så självcentrerad som barn är. Och det är bra att öva på det tror jag. Att ett litet barn har svårt att förstå ett "nej" och har svårt att vänta, det har man ju större förståelse för. Men de växer upp och förväntas kunna de sakerna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är intressant att reflektera över hur amningen ändrar sig med tiden i takt med att barnet utvecklas!

      Radera
  5. Mitt föräldraskap har verkligen underlättats av amningen. Det märker jag nu, med en verbal sjuåring... tänk vad enkelt det varit om vi hade haft kvar amningen sådär självklart, när vi blev arga/trötta/blodsockret blev för lågt.
    Det har varit vår räddning många många gånger under hennes uppväxt, att bara amma.
    Man behöver inte alltid veta precis vad som hänt, vad som gått fel, hur frustrationen sett ut- man kan bara amma, så är det bättre sen.
    Mycket, mycket skönt.
    Och jag ska tänka några varv på din teori om samspel. Något är det med amningen, som kan underlätta samspelet. Kanske att det är något bsrnet verkligen, verkligen vill? Som är mysigt och rätt, på ett djupt plan. Som är så viktigt att barnet kan ta många steg framåt, kompromissa, eller rättare sagt samspela, för att amningen ska fungera. Jag tror det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske amningen kan hjälpa barnet att få en egen inre karta i hur man hanterar jobbiga situationer? Då skulle det ju stämma på mycket tycker jag.

      Radera
  6. Jag sitter här och nickar frenetiskt med huvudet. Jag har erfarenhet av ammad 2åring och icke-ammad 2åring och jag vet vad jag föredrar. 2år är den jobbigaste tiden då det behövs allra allra mest. Nu är den ickeammade 2åringen äntligen 3 och det är en stor lättnad. Det verkar bli folk av honom också, för jag har fortsatt att "amma" honom, fast utan bröst. Jag vet inte hur jag ska förklara det med ett annat ord. Men man säger ju ofta att "amning är så mycket mer än mat", och min erfarenhet är att amning till och med är så mycket mer än bröst. Napp i munnen och händerna överallt på min kropp... det har fått duga för oss, fastän man har känt sig väldigt bakbunden ibland. Men nu är han stor och förståndig och en väldigt empatisk och helt enkelt underbar människa! Och vi fortsätter "amma"! ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att jag förstår vad du menar. Jag sjalade mina för tidigt avvanda småttingar istället för att amma. Att få vara nära, känna mammas andetag... eller pappas för den delen för han sjalade också någon gång. :)
      Härligt ämne, "att amma utan bröst"! Kanske jag får be dig att gästblogga? :D

      Radera
    2. Gärna det! Jag har redan börjat grunna...

      Radera