1996 förlorade jag en av mina avelshonor i min marsvinsuppfödning. Orsaken var ett stort livmoderframfall och hon lämnade efter sig en ensam och mycket chockad liten bebis. Jag och min dåvarande pojkvän började handmata ungen, som med tiden repade sig. Men några riktiga marsvinsföräldrar var vi ju inte så ungen fick en gammal avelshona att bo med.
Döm om vår förvåning när vi plötsligt noterade hur ungen diade den gamla honan, som sedan länge var tagen ur avel. Och än mer förvånad blev jag när jag kunde se att hon faktiskt hade någon slags vätska i juvret.
2002 fick jag mina första barn. Ett par sugsvaga tvillingtjejer där starten blev allt annat än lättsam. Efter två månaders pumpande och halvhjärtade amningsförsök beslöt jag att lägga ner försök till helamning. Det var ändå ingen idé och jag tyckes aldrig komma upp i produktion hur jag än kämpade. Vi ammade kanske en gång per dag och det var allt.
Tills den där dagen kom då jag satt på en madrass på golvet med en bebis på var sida och bara inte orkade resa mig för att göra flaskor med ersättning. Den där dagen då benen inte vill lyda och sinnet är så trött som det kan bli. Den dagen då jag kände att de får nöja sig med bröstet en stund till. Jag menar, kan man trösta barn med en tom napp borde väl ett tomt bröst gå lika bra.
För andra gången i mitt liv fick jag förundras över denna bröstens vävnads kapacitet. Ända fram till lunchtid nöjde de sig med mina tomma bröst innan krisen blev sådan att flaskan blev enda utvägen.
Att testa saker och ting till deras yttersta gränser tror jag är medfött i min personlighet. Så nästa dag gjorde jag om experimentet och denna gång fungerade det ända fram till eftermiddagen och på tredje dagen fick jag en andra tredagarsdepp med stinna bröst. Precis som den där dagen på BB då sjukhusets gröttalrik fuktades med salta tårar.
Nu dröjde det ytterligare några veckor innan jag vågade släppa helt på min misstro till mina bröst för att helamma dygnet runt och flickorna fick klara sig på pulver och vatten nattetid ytterligare ett tag. Men med tiden gick det också och de helammades sedan till 7 månaders ålder och delammades tills de var 13 månader då jag, mot min vilja, tvingades sluta pga en lunginflammation och ny graviditet. Min kropp orkade inte att även amma tvillingar.
När så deras lillasyster föddes gjorde jag enstaka försök att återuppta amningen med hennes storasystrar. Viljan hos både barnen och mig fanns men mina kunskaper var det skralare med så någon tandemamning fick vi aldrig till.
 |
| "Syskonamning" bild från Sagogrynet |
Med ökade kunskaper i ämnet och även fler erfarenheter har jag kunnat läka mina sår genom att inse att jag gjorde mitt allra bästa och en skuld om utebliven amning får bäras kollektivt. För när kunskaperna och erfarenheten från mammor omkring en inte finns blir uppdraget nästintill omöjligt. Såledeles kunde min amning av de två nästkommande barnen inte heller repareras utan jag tvingades sluta redan vid 9 månaders ålder. Vi visste inte hur vi skulle bete oss någon av oss. Barnen förstod inte hur man skulle ta tag och jag visste inte hur jag skulle kunna visa dem.
Det är en hemsk känsla att sitta med blottade bröst och en bebis som värjer sig ifrån dem. Mer ratad som mamma än så tror jag inte man kan känna sig.
Det är därför min förhoppning att detta ämne, hur man lagar en saboterad amning, kan spridas. För att ge mammor och barn en chans att laga sår och reparera tillit. Tillit till sin egen kropp, sin förmåga att vara mamma och barnets känsla av total närhet. För dem som behöver det och vill ha det i sin samvaro med sitt barn.
Och för alla flaskmammors skull ska jag även poängtera det viktiga i att sprida kunskap om hur man når närhet och anknytning med flaskmatning. Om hur viktigt det är att flaskmatade bebisar får samma självklara och totala närhet som de ammade bebisarna får. Men det är ett annat ämne för ett annat inlägg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar